Tillbaka

Siw Karlén
Klicka

Mail till Siw Karlén

Lyssna på Siw Karlén med Diana Miller

eller Siw i Vin Cardinal & The Queens(1966)


Siw Karlén "Blue Note Baby"

Av Margaret Myers

Artikeln tagen ur "Evterpe-Kvinnor i musik"(3-4 1999)
Mail till Evterpe



Siw Karlén var bara fem år när hon fick sitt första dragspel. Det var en oförglömlig dag i hennes liv. Det var en insiktsfull morbror som hade gett henne dragspelet. Gåvan öppnade en värld full av musik för Siw.

Några svårigheter med att lära sig spela på det tunga instrumentet tycks den lilla flickan inte ha haft. Hon "kände hur det skulle vara" och det var inte mer med det. Hon spelade och lyssnade på radio. Hon upptäckte tidigt att hon "hörde harmonier". Särskilt et radioprogram på morgnarna fängslade henne. Programmet började med en viss melodi. Siw vägrade att gå till skolan utan att ha hört melodin först, hon kunde bara inte, för att hon tyckte att "harmonierna i sticker var så fantastiska". Siws familj var mycket musikalisk och hon fick alltid mycket förståelse för sin passion.

Dragspelet och radion ledde Siw så småningom in på musikerbanan. Det blev början till en lång karriär som professionell musiker, mest i damorkestrar. Under nästan tre decennier, 1946-1973, levde hon på sin konst. En samling pressklipp, fotografier, program och några få skivor vittnar om ett liv rikt på resor och omväxling och människor.
En turnerande musiker i underhållningsbranschen var, då som nu, en äventyrlig släkt, dessutom äventyrligare för att musikern var kvinna. Då gällde det verkligen att hålla vargarna på håll och inte låta sig exploateras. Dr Kay Drefus, i sin nya bok om damorkestrar i Australien skriver. "Alltid sårbar när det gällde exploatering, vare sig sexuell eller ekonomisk, särskilt när män bar managers för banden, var kvinnorna stolta över sitt musikantskap. Jämt fångade i en tvetydig situation, där samhällets normer ifrågasatte deras respektabilitet medan de manliga musikerna tog avstånd ifrån dem för att de var för "respektabla" lyckades de ändå njuta av sina liv och finna tillfredsställese i sina musikliv"

Siw Karléns första band var en tjejtrio Mälartöserna tillsammans med May Marthall (också dragspel) och Eiwor Strand (gitarr).
Flickorna debuterade 1946 i en revy på Cirkus i Stockholm. De fick ett mycket entusiastiskt mottagande av press och publik. Över en natt blev de kändisar i Stockholm, och fotografier och tecknade bilder på dem fanns i tidningarna och nöjessidorna. De sjöng en egen låt Skrattvisan Dess refräng bestod av skratt och var helt oemotståndligt.

Siw, May och Eiwor var fortfarande bara i övre tonåren och livet lekte och lovade mycket.
De bestämde sig för att fortsätta ett tag tillsammans och se vad som hände. Mälartöserna turnerade överallt i Norge och Sverige under flera år. Turnerandet var inte enbart njutningsfullt. De längre resorna med tåg, skakiga tredjeklassvagnar eller med bil, kunde vara väl såpass påfrestande, särskilt på vintern.
Mar Marthall betättade exempelvis om en synnerligen kall och långsam resa genom Norge strax efter kriget. Deras agent körde trion i en gengasdriven bil. Då och då fick tjejerna hoppa ut och springa omkring i skogen för att samla ved till bilen bränsleaggregat. Det gällde att ha kondition, humor och gott humör. En annan historia som May berättade är om deras tågresande: "……alla åkte tåg. Då sågs man nere på Centralen för de flesta åkte ungefär samtidigt och så var man flera olika sällskap på tåg och alla spelade och sjöng och det var en sån härlig fin stämning……"

Mälartöserna spelade ofta i folkparkerna och i de olika städernas folkets hus. Allt som allt spelade de ihop i fyra år. Mary Marthall skrev många hits direkt för trion vilka gav den en egen profil. Förtuom Skrattvisan blev deras signaturmelodi hennes låt "På land och sjö". Andra populära melodier var "Mälartösernas Trall", "Lördagsdans i Krogsta Hage" och en mycket fin liten vals med ljuvliga harmonier som tjejerna sjöng trestämmigt och som heter "Skärgårdshöst".

Repertoaren bestod annars mest av dansmusik och schlagers. Den förändrades hela tiden för musikerna måste alltid kunna de senaste låtarna. Det gällde att kunna plugga in dem snabbt och sedan spela upp dem utan att ha haft alltför mycket tid till att repetera. Musikerna skaffade sig rutin och skicklighet av bara farten. Var och en fick också lära sig flera insstrument. Konkurrensen blev större för varje år som gick och kraven på individerna och ensemblen var höga.

Efter fyra år splittrades Mälartöserna.
Siw Karlén och gitarristen Eivor Strand fick anställning i Yvonne Modins kvartett Kapellmästaren Modin spelade själv dragspel så Siw bytte till sitt andra instrument, ståbas, i det nya bandet.
Fjärde medlem i bandet var trumpetspelaren Ulla Ekstam. Ulla Ekstam var en av de få svenska tjejer som spelade blåsinstrument professionellt-det är inte så många idag heller, sett i förhållande till både till andra kvinnliga musiker och till manliga trumpetare. Kvinnor har ju jämt blivit itutade att de inte klarar av särskilt bleckblåsinstrument, rent fysiskt.
Fördomarna styrde inte Ulla Ekstams fall. Hennes far utbildade och stödjade henne. Han var kapellmästaren Gottfrid Ekstam i vars orkester hon också spelade ett tag.

"Yvonne Modins kvartett" kallades för "ett av landets främsta damorkestrar" , vilket tyder på att damorkestrar var ett känt svenskt begrepp under 1940 -1950 talen. Ett tidningsklipp förtäljer att kvartetten väckte så mycket uppmärksamhet vid en spelning i Skellefteå på Pehrsons parkservering att polisen "var tvungen att att ordna trafiken utanför Nygatan". May Marthals Skrattvisa följde med Siw och Eiwor när de turnerade med Yvonne Modins kvartett.

År 1951 ingrep ödet igen i Siw Karléns liv.
Vintersäsongen på muskirestauranterna körde på för fullt. En effekt av spritransoneringen var ju att folk sprang alltjämt på restaurang och andra serveringar för att dricka litet extra och spara ransonen där hemma. Underhållningsmusikern överlevde således fortfarande om än lite på nåder, trots konkurrens från ljudfilm, radio och grammofon.

Diana Miller var i Sverige!
Den kända glamourösa engelska bandledare och sångerska sökte kvinnliga musiker för en Europaturné. Någon tipsade om Siw, som fick ställa upp på en provspelning. Hon fick jobbet.
Diana Miller frågade Siw om hon kände någon bra pianist oh Siw i sin tur tipsade om Inger Lindberg. Bandet var nu en trio och hade precis tid att öva en vecka inför debuten på Nyårsfatonen 1952.

Uppträdandet blev en dundersuccé. Succén ledde till ett engagemang på National Scala o Köpenhamn, på den gamla tidens stadens största scen, där den internationella jazzeliten uppträdde. Som artist i Skandinavien kunde man inte önska sig mer eller bätttre.
Under tre månader i Danmark, hade ensemblen repeterat. Den hade utökats från trio till kvartett. Den nya medlemmen var vibrafonisten Gullie Froslund. Utlandet lockade. Som Siw uttrycker det: "…….Vi reste till Holland i en Volkswagenbuss med allt vi ägde och hade. Vi återvände inte hem ordentligt förrän 1964……"
I Holland blev bandet ganska hastigt av med sin vibrafonist. Det det vanliga som hände. Gullie Forslund träffade sin man och blev genast kvar. Trion reste vidare. Mest turnerade bandet till en början i Danmark och Tyskland. De:
"…..spelade jazz och blev väldigt omtalade på kontinenten. Slog väl aldrig riktigt i hemlandet. Vilket är ganska vanligt i vår bransch".

Tiden med Diana Miller var ett stort äventyr. Trion spelade på många kända jazz-ställen i Europa på 1950-talet, bland annat krogen Blue Note i Paris, där den amerikanska jazzeliten föredrog att mingla och skaffa kontakter och jobb.
Diana Millers trio alternerade med Bud Powells trio på Blue Note. Vi den tiden hade Dina Millers band en repertoar på ungefär 150 låtar. Siw Karlén tror att detta kan vara en blygsam gissning. I varje fall hade bandet sina egna arrangemang på allting, som alla tre tjejer hjälpte till att skapa- Låtar av Ella Fitzegrald; Sarah Vaughn, Oscar Peterson och Errol Garner var bland de mest älskade.

Arrangemangen var så finurligt gjorda att de fick trion att låta som en större ensemble både instrumentalt och vokalt. Genom dem utveklades ett eget "sound" som uppenbarlingen tilltalade Blue Note-publiken inklusive de amerikanska kollegorna.
Från Paris åkte trion vidare till Madrid där de blivit engagerade på en månad på resturanten Casa Blanca.

Året var 1957.
Engagemanget blev dock inte som väntat. Där ville publiken bara höra mambo och samba. Jazzen hade ännu inte slagit igenom i Spanien, bland allmämheten. Casa Blancas ledning kunde inte riskera att förlora sin publik. Med ledningens ödmjukaste ursäkter för sin oklunniga publik fick Diana Millers Trio sparken dock med gaget för hela månaden samt var sin flaska utsökt Cognac.

Oftast diggade 50-tals publiken dock jazzen. Ibland fanns inflytelserika megakändisar bland dem.

Siw Karlén berättar om miljonären Aristotle Onassis som var stamgäst på en av barerna där trion spelade och gangstern Lucky Luciano. Luciano bjöd på lunch varje dag i en månad när trion spelade i Neapel. Han gillade deras musik. Under en resa till USA träffade de Charlie Mingus och Duke Ellington som båda hade hört talas om Diana Millers Trio.

I tretton år spelade Siw i Diana Millers olka bandskonstellationer. Givetvis sjöng hon också liksom de andra musikerna. Att musiker sjöng bra i stämmor togs för givet. De flesta kunde dessutom sjunga och spela olika stämmor samtidigt. Efter många strapatser återvände trion till Sverige. De gjorde shower på Ambassadeur och Bacchi Vapen i Stockholm, och sedan öppnade egen krog på Kungsgatan. De kallade den Blue Note, efter den kända jazzkrogen i Paris.

Stockholmskrogen blev, liksom sin Parisiska motsvarighet, ett inneställe för jazzeliten. På dagen träffades alla lediga jazzmusiker där och jammade.

Efter ett tag bestämde Diana Miller att hon ville ägna sitt liv åt restauranten, men Inger Lindberg och Siw Karlén ville spela vidare. Det var inte så enkelt, för att återigen hade musiksmaken inom underhållningsbranschen förändrats. Jazzen var inte lika populär längre. Nu var det 1960-talet och "Beatles erövrade världen och det blev svårt atrt försörja sig" skriver Siw.

Det visade sig dock inte vara någon större match. Tjejerna var inga dinosaurier, de var proffsigt flexibla och kunde anpassa sig till det nya.

Efter att ha träffat och inspiretats av musikern Vin Cardinal från Trinidad, Jamaica sadlade Inger och Siw helt enkelt om. De var bland de första svenska musiker att lära sig sjunga och spela soul och rythm & blues. Det blev mycket Otis Redding, Ray Charles och James Brown. De gjorde succé med den nya trion. Bl.a inbjöds de till att inviga den första klubben som Alexandra Charles drev i Stockholm, då på Strand Hotell.
I längden var det dock inget roligt att börja om i Sverige och trion Vin Cardinal & The Queens, som de döpte om sig till, reste ner till kontinenten igen.
Under hela sextiotalet levde de och uppträdde i olika länder, men gruppen sprack när de försökte resa åter till USA dit de blivit inbjudna. En konstellation bestående av en svart man och två vita damer var inte välkommen och trion förvrägades uppehållstillstånd.
Vin Cardinal ville absolut komma till USA så han bestämde sig för att fortsätta på egen hand. Inger Lindberg och Siw Karlén resten tillbaka till Skandinavien.
Inger fortsatte sin musikerkarriär som barpianist i Helsingfors, Hotell Inter continental och Hesperida Hotell och i Stockholm bland annat på hotell Reisen och Grand Hotel.
Siw var för trött på osäkra inkomster så hon började "ett vanligt jobb" inom Securitas som jag aldrig tagit på allvar". Det betydde inte att hon slutade med musik, långt ifrån:" då och då dyker gamla vänner upp och vi jammar till långt in på natten! En gång musiker, alltid musiker. Siws liv skulle kunna fylla en hel bok.

av Margaret Myers för tidningen Evterpe.

(Margaret Myers doktorerade 1993 på musikvetenskap. Titeln för hennes avhandling är:
"Blowing Her Own Trumpet. Ladies' Orchestras and Other Women Musicians 1870-1950 in Sweden".
Den kan beställas från Göterborgs universitet tel: 031-773 40 83, fax: 031-773 40 89 eller
via mail Inga Svenssson )